Dagens Nyheter, publicerad 2013-04-13
Potatoe Potatoe siktar mot hjärtat.
”Varför måste just jag vara politisk, kan inte någon annan vara det?” frågar sig en av aktivisterna i The terrorist club, den grupp som scenkonstkollektivet Potatoe Potatoes, lika skruvade som fascinerande, föreställning ”Talanglösa martyrer” handlar om.
Kvinnan drivs av en förtvivlad önskan om att påverka och förändra, men visst blir hon trött. Fast ändå: ”Vaddå inte tillräckligt många? – om det bara är en procent som verkligen styr världen, då ska väl tio procent förmå göra revolution?”
Det kostar på att offra allt för kollektivets befrielse. Att smida planer och drömma om storslagna aktioner är en sak, att genomföra dem något annat. Det stora dådet pyser snöpligt ut till en liten genans. Trots att styckets innehåll egentligen är djupt tragiskt tittar gärna humorn och den riktigt späkande självironin fram.
Bakom varje mask, svart sopsäck eller Pussy Riot-luva finns en individ, en sårbar person som förstås drömmer om detsamma som alla andra: närhet, kärlek, vänskap, fredagsmys på soffan…
Ensemblens Linn Bjørnvik Grøder, Klara Bendz, Christian Hillborg och David Sigfridsson rör sig mellan sekvenser som påminner om installationer med bildprojektioner, dans, show och dunkande beats, till ett alldeles nära spel med nakna ansikten ut mot publiken.
Kanske låter det paradoxalt men faktum är att Potatoe Potatoes föreställning, mitt i sitt spretiga fragmentiserade och vildvuxna innehåll, berör mig mycket mer än jag först trodde. Många enskildheter dunstar kanske snabbt ur minnet, men jag tycker om känslan av att ha mött en grupp som siktar mot hjärtat och träffar prick.
Pia Huss, DN 2013-04-13